feelbad-movie
Alldeles precis såg jag klart slutet på en film jag aldrig hann se klart igår. "I am Sam" hette den. Jag vet inte vad som är tanken bakom filmen; att den ska vara lite sorglig med ett budskap att kärleken övervinner allt? Vara en gullig film som får tittaren att må bra av det väntade slutet?
Jag vet inte om det bara är jag, men jag tror att jag grät mig igenom ungefär 50% av filmen om inte mer. Ingen överdrift. Jag upplevde bara ångest&olycka. Jag vill inte påstå att filmen var dålig, tvärtom, men den gav mig inga fina känslor alls vilket jag ändå tror var meningen. Jag har varit gräsänka i 3 veckor så det kan ju vara en bidragande orsak till min känslighet. What do I know.
Läste en recension i en annan blogg:
"I am Sam - En varm, lågmäld och i perioder lite långsam film som lever till mångt och mycket på goda skådespelarinsatser. Handlingen är mycket enkel och handlar om en förståndshandikappad man vars dotter omhändertas av sociala myndigheter. Man följer hans vardag och kampen för att få tillbaka vårdnaden om sitt barn. Sean Penn drar det längsta stråt med en suverän insats som den förståndshandikappade Sam. Övriga skådespelare som Dakota Fanning och Michelle Pheiffer gör bra roller och överlag så håller rollbesättningen jämn hög kvalitet.
En film jag kan se om och om igen, alltid lika gripande och det slutar alltid med att tårarna rinner ner för kinden."
