milk & apples

Jag vet inte om det bara är jag som är känslig, eller om jag verkligen haft otur att få jobbiga grannar i även denna trappuppgång. Inatt blev jag som så många andra nätter störd av att paret ovanför bråkar, inget vanligt kärleksgnabb utan hysteriska skrik och brak. De brukar i snitt hålla på i 2 timmar, herregud liksom, visar man inte sina grannar hänsyn? Och vad är det för relation man lever i om man tvingas skrika på varandra?
Klassiskt för ovan nämnda par är att någon (troligtvis tjejjen) finner nöje i att slå i dörrar, gång på gång på gång, dvs hålla i handtaget som ett trotsigt barn och smälla igen dörren för att sedan öppna den och smälla igen den på nytt osv. Väldigt trevligt. Av gårdagens bråk förstod jag att killen blev väckt av tjejjen, och hon prövade något nytt som att sätta på sig klackskor däruppe och vandrade runt i lägenheten. Jag var alldeles för upprörd för att gå upp och klaga, tejpade istället fast en lapp på deras ytterdörr för allmän beskådan.

Detdär med bråk är ju lite känsligt, iallafall om grannarna kommer in och klagar. När vi bodde i Farsta hade vi ett annat par som bodde vägg i vägg med oss. De bråkade också inte så sällan, men en helg var det extremt. Killen var på lyset  och hade blivit utelåst. Han var hysterisk och hotade sin sambo till livet, så jag tvingades såklart ringa störningsjouren. När de väl kom så blev också de hotade av min granne, det hela slutade dock med att killen slocknade ute i trapphuset och störningsjouren gick sin väg. I ett sånt läge kanske man skulle ha ringt polisen?
Hursomhelst. Det var inte särskilt populärt att jag lagt mig i deras "bråk", eftersom jag dagen efter fick min brevlåda insparkad/bortsparkad. Det enda som fanns var ett hål rätt in i vår lägenhet där brevlådan en gång suttit. Idioter.
Är det bara jag som har jobbiga grannar??

Nu ska jag skuta sura och åka ner på stan. Jättesoligt ute ju!