milk & apples

There's no such thing as Dalarna. Åkte hit i går för att hälsa på min arbetande sambo, Kajsa & Mona och jag älskar verkligen Ludvika. Inte staden i sig, utan mer atmosfären. Människorna är inte heller särskilt spännade & roliga (förlåt) men det är något annat som lugnar själen. Det kan vara bilfärden hit, för landskapet är helt fantastiskt. Eller det händelselösa city som finns med bl.a ett mysigt Åhléns, god öl och mat på Tant Selmas eller en Falafelrulle på Monte Carlo där man alltid möts av ett leende från Tony.
Jag ska dock aldrig mer bosätta mig här, sist höll det bara i drygt 5 månader tills jag flydde till Västerås. Jag fick panik. Men såhär då&då är precis lagom.

Igår var det strålande vackert vårväder, så vad lämpar sig bättre än en promenad? Jag och Hanna strosade runt på söder för att leta efter ett vardagsrumsbord a´la 50-tal åt mig men utan resultat. Efter en snabb lunch på Chutney så knallade vi runt längs vattnet från Skanstull till Hornstull. Jag gillar verkligen våren och vårsol, trots dess förmåga att avslöja dammiga ytor, smutsiga fönster och ful hy.

Fick ikväll ett samtal av min sambo som meddelade ett dödsfall i familjen. Det känns olustigt med plötslig och oväntad bortgång och ger känsla av dåligt samvete och saknad. Varför hälsade vi inte på lite oftare? Varför värderade vi inte saker annorlunda?
En sån oerhört fin människa fick lämna livet i sitt eget hem, i sin egen säng. Med sin andra hälft vid sin sida. Vi tänker på dig.

Ingen sten är så tung som sorgen vi känner
Ingen ros är så vacker som minnena av dig

Alldeles precis såg jag klart slutet på en film jag aldrig hann se klart igår. "I am Sam" hette den. Jag vet inte vad som är tanken bakom filmen; att den ska vara lite sorglig med ett budskap att kärleken övervinner allt? Vara en gullig film som får tittaren att må bra av det väntade slutet?
Jag vet inte om det bara är jag, men jag tror att jag grät mig igenom ungefär 50% av filmen om inte mer. Ingen överdrift. Jag upplevde bara ångest&olycka. Jag vill inte påstå att filmen var dålig, tvärtom, men den gav mig inga fina känslor alls vilket jag ändå tror var meningen. Jag har varit gräsänka i 3 veckor så det kan ju vara en bidragande orsak till min känslighet. What do I know.


Läste en recension i en annan blogg:

"I am Sam - En varm, lågmäld och i perioder lite långsam film som lever till mångt och mycket på goda skådespelarinsatser. Handlingen är mycket enkel och handlar om en förståndshandikappad man vars dotter omhändertas av sociala myndigheter. Man följer hans vardag och kampen för att få tillbaka vårdnaden om sitt barn.  Sean Penn drar det längsta stråt med en suverän insats som den förståndshandikappade Sam. Övriga skådespelare som Dakota Fanning och Michelle Pheiffer gör bra roller och överlag så håller rollbesättningen jämn hög kvalitet.

En film jag kan se om och om igen, alltid lika gripande och det slutar alltid med att tårarna rinner ner för kinden."

Så var det dags igen att ställa sig frågan; borde jag börja träna inför beach 2008? Ja förmodligen borde jag ju det eftersom mina magrutor inte är mer synliga nu än förra våren. Trösten är att det är ganska lätt att ta tag i tränandet, att komma igång. Det svåra är ju att fullfölja hurtigheten och finna motivation att bege sig ut när soffan lockar desto mer.
Sååå...                    eller...         

Aftonbladet skriver:
"Stavar - töntigt? Glöm det. Stavgång är hett, trendigt - och en riktig fettbrännare."
Kanske ska man försöka bli lite het&trendig då? Wanna join me?

Om jag får tillåtelse att ångra mig ang. bristande motivation så gör jag det nu. Idag är ju en alldeles fenomenal onsdag! Det är ju faktiskt väldigt frisk luft ute, och med bra musik i lurarna så är en promenad himlans trevligt. Jag blir som ett barn med damp när jag lyssnar på musik som betyder mycket för mig, tex "The Ataris" som jag spelade idag. Jag får sådär svårt att sitta still, svårt att inte ta några extraskutt och framför allt svårt att veta vad jag ska göra av mig själv. Sedan måste jag även slå ett slag för denna "Henrik" som var slutdestinationen för dagens utflykt, vilken trevlig prick! Man kan ju inte bli annat än glad idag. Från och med nu, så är onsdagar min favorit-veckodag.

Jag hyllar denna onsdag med lite hamstrar.
                       

Det skulle vara lögn att påstå att jag sprudlar av glädje och känner enorm motivation att kliva upp på morgonen. Det är grått och inte en tillstymmelse till sol. För ganska exakt två veckor sedan vaknade jag av fågelkvitter, en välbekant&mysig känsla av att våren närmar sig spreds i min mage. Min fråga är nu: Var tog fågelkvittret vägen?

Expressen skriver idag:
"Varken, höst, vinter eller vår just nu.
Den klassiska uppdelningen av fyra årstider i tremånaders-intervaller, där december, januari, februari ska vara vinter och mars, april maj vår, har uppenbarligen spelat ut sin roll.
SMHI kallar tillståndet "gråzon".

Gråzon. How exciting.

Efter att ha beundrat en kollegas blogg har jag nu bestämt mig för att starta en egen blogg. Igen. Denna gång dock fast besluten att fullfölja mitt uppdrag.
Att välja ett passande bloggnamn var lättare sagt än gjort. Trvivial, medioker & primitiv blogg var alla upptagna, vilket såhär i efterhand känns bra då de kanske inte är de mest upplyftande namnen? Ett annat förslag var den charmanta bloggen men såklart hade något annat smartskaft hunnit före.
Så. Istället för att försöka hitta något underfundigt namn så valde jag det enkla alternativet och namngav min rykande färska blogg efter en låt. Milk&apples. En låt som för mina tankar tillbaka till Västerås, tiden då mycket i mitt liv kretsade runt subkulturer och intensiva umgängen. Fina vänner. Trevliga bekantskapskretsar. Då indie och emo var det enda som tilläts strömma ur mina högtalare.

Klockan är 09:13 och jag borde sova. När jag klev av mitt arbetspass i morse var planen att stupa ner i sängen. Så, sleep it is.